Det har tagit ett tag innan jag kunde skriva detta blogginlägg som blir det sista..... Jaffa fick ett avslutande inlägg och det ska även Puma få.
Vad hände med Puma?
Jag kan inte säga exakt när hon blev sämre, men VISSA dagar
( inte alla! ) under sommaren i Norge så var hon tröttare, hade problem att hoppa in i bilen och vissa dagar kom vi inte långt ut på promenad - men promenadbiten var inget jag funderade över DÅ, för det regnade en hel del den sommaren och regn var ju något som Puma sedan tidigare inte gillade att vara ute i...
Däremot svårigheterna att hoppa in i bilen VISSA dagar ( andra dagar flög hon in i bilen utan problem alls ), det var nått nytt för mig att se.... Givetvis en stor oro, men sen hörde man sig för lite och en del trodde åldern började göra sin påverkan, hon var ju 9.5 år...
Tröttheten? Dels var det MÅNGA dagar med extrem värme, så att hon var lite tröttare var inget jag tänkte överdrivet mycket på - Puma har varit en hund som fort blivit slö / trött i värme de andra somrarna oxå,även i yngre dagar - Jaffa hade betydligt mer energi på somrarna!
På slutet märkte jag ett samband med att om hon badade så blev hon stel och hade svårt att hoppa in i bilen - trots att jag torkade henne torr, så hon fick bada lite mindre och det märktes en klar förbättring de dagar då vi inte badade alls.
( Att jag inte redan här gjorde en koppling till ryggproblem grämer mig oerhört!! Borde ha förstått det redan då, i efterhand är det detta som gör mig mest ont och jag önskar att jag hade pratat med nån klok människa då som kanske hade fört fram artros / spondylos på tal där....)
Men vi hade väldigt bra dagar oxå, dagar där vi åkte bil, delade på glass, där Puma fick spåra och göra uppletande, ut på upptäckspromenader och bara ligga i skuggan och mysa.
En sommar med många fina minnen.
När jag sen kom hem till Sverige var vi ute och gick och Puma gick glatt på, sprang före och stundtals såg hon ut som en lycklig unghund så som hon rörde sig...
Men så vaknade jag en natt av Puma, jag hörde att nått var fel och tände sänglampan.
Mitt i rummet var Puma, hon försökte ta sig fram till vattenskålen men hon kunde inte stå på bakbenen, och jag såg hennes blick.
" Jag har ont".
Det var en hemsk syn, jag sprang fram och hämtade vattenskålen. Hon drack, gav mig en puss och lade sig ner igen.
Jag förstod att jag måste ringa veterinären - jag visste redan innan att jag skulle komma hem utan Puma - att det inte var värdigt att låta henne fortsätta leva...
Jag jämförde lite med Jaffa just i den tanken - Jaffa hade hemskt ont, gick på starka smärtstillande och gick otroligt dåligt men hon KUNDE stå på bakbenen - det kunde inte Puma där o då....
Sista natten låg jag klarvaken, låg vid henne, klappade och kelade,talade om hur mycket hon betydde för mig och berättade högt om alla våra äventyr tillsammans. Hon sov lugnt o stilla.
När jag åkte in till veterinären så började vi med en vanlig undersökning - när veterinären tryckte på Pumas rygg skrek hon rakt ut - och jag förstod att alla de små hopp jag ändå haft nu var helt släckta...
Det togs blodprover osv...
Hon fick en dos narkosmedel, men lurade oss alla för nån sömnig schäfer blev det inte......
Hon röntgades ändå, även om hon var vaken och med så gick det bra.
Dröjde inte länge innan jag fick komma in och se röntgenbilderna - han visade mig först en bild på en frisk hunds rygg och sedan Pumas.... fy f-n.. :(
Hela ryggen hennes var full av artros och lite spondylos men framförallt var det artrosen.....
Absolut inte det jag ville höra, och inte 5 månader efter jag tagit bort min yngsta hund pga samma skit fast i omvänd ordning....
Vi fick gå in i ett rum och så kom det in en yngre tjej som frågade om jag visste vad akupunktur var och hur den kunde hjälpa till att behandla en hund?
Men jag hade redan bestämt mig... Jag tog hem Jaffa med svåra ryggsmärtor och i början såg det ut som hon svarade på behandlingen för att sen vända ner igen och bli sämre, och det var bara början, sen väntade rehab,rehab,rehab och lugn träning......
Nu hade jag en hund som inte ens kunde stå ordentligt upp på bakbenen utan stöd - skulle jag ta hem Puma och ge henne smärtstillande och vänta ut om det blev bättre och sen sakta börja med rehab ???
Jag kunde bara inte ta samma beslut igen som jag gjorde med Jaffa - tro att det skulle gå bra och ta hem Puma, full med smärtstillande och hålla henne i viloläge i veckor framöver - det kändes inte värdigt och inte ok! Speciellt inte med tanke på hennes ålder heller - 9.5 år...
Jag kallade på veterinären och sa att jag inte ville proppa i min hund fullt med smärtstillande och låta henne ligga stilla i flera veckor framöver - det är inte så vårat liv ihop har varit och jag tänkte inte avsluta det så heller - veterinären blev lite förvånad över min rättframma åsikt/mening men det syntes också att han tyckte jag valde rätt, även om han inte sa det rakt ut.
Jag o Puma fick en sista timme ihop, jag sms:de till Maria, som var en av delägarna till Pumas kennel och berättade hur det låg till. ville att de skulle vara de första som fick veta, det var tack vare dom jag fick köpa en sån kanongo hund som lärt mig så mycket! Sen sms:de jag en kompis ( Madde ), tror även vi pratade en sväng där och tror jag höll mig rätt samlad just då? konstigt nog.
Tror även jag skickade ett sms till Jaffas uppfödare, lite osäker dock.
Klockan 15.11 den 31 Oktober 2014 somnade Puma in i mitt knä. <3
Hon var lugn hela veterinärbesöket, undrar om hon inte förstod att hon skulle få hjälp att bli kvitt smärtan för hon var smart den där hunden.......
Jag VET att schäfer är en ras som drabbas av mycket artros framförallt, men även spondylos, och ju äldre de är då är det ännu vanligare.... Tyvärr....
Så med 5 månaders mellanrum tog jag farväl av 2 älskade fyrbenta kamrater....
Vila i frid mina båda små busar. <3 Puma & Jaffa <3
