Veterinärbesöket på Re Dog i Västerås.

Det var en lång väntan på fredagen....

Jag tyckte hon blev sämre under veckan och den där magkänslan om att det inte skulle vara positiva nyheter hos veterinären ville inte ge sig, den förvärrades bara... :(

Så när hon fick biverkningen av Rimadylen,då jag ville kasta mig in i bilen och åka iväg på en gång, det var jobbigt att se henne då.

Att ligga inne i en varm lägenhet, med duntäcke över sig och ändå skaka och frysa, man ville byta plats med henne, ta över smärtan, frusenheten...

När jag åkte till Re Dog var jag inställd på att hon skulle få somna in........., den fruktansvärda magkänslan hade jag, jag mådde fruktansvärt hela bilresan dit och ännu sämre på plats.
Tårarna trillade under bilresans gång...Magont, huvudvärk....

Jag skakade o kände att det blev väldigt huller om buller den informationen jag ville få fram om Jaffas tillstånd till veterinären, vilka symptom jag sett o hur hon var i vardagen....

Vi fick gå ut och springa o gå fram o tillbaka, här var jag orolig över att de inte skulle se det som jag o Johanna + några grannar sett, att hon rör sig dåligt, att hon kan snubbla till ibland...

Men de såg det, det syntes tydligt.

De fortsatte gå igenom henne, klämde,böjde osv, Jaffa var jätteduktig trots lite stress så var hon inte hyper som hon kan bli hos veterinären...

Hon reagerade några gånger, det beslutades om att vi skulle ta blodprov först innan röntgen.

Vi fick ta och raka båda tassarna och ta blod från vardera tass, hon har svårt att lämna blod ifrån sig, hänt flertalet ggr att de fått sticka henne i nacken o då har de fått klämma ut blodet i princip...

Sen var det dags för röntgen, ryggen röntgades och även ena framtassen, där den gamla skadan finns.

Blev en lång stunds väntan efteråt...jag satt och stålsatte mig..beredd på att försöka ta in vad veterinären hade sett och vad hon skulle säga....jag trodde ändå fram till 16.30 att min älskade lilla Jaffa skulle få vandra vidare, att hon var för dålig, att inget skulle gå att göra åt, att det inte vore värdigt att låta henne leva vidare...

Den ångesten, skräcken,rädslan går inte förklara...

Hon är ju världens goaste hoffe, kommer o myser, trycker upp leksaker i ansiktet på mig och besökare tills man säger " Vad fin den är", då blir hon jättemallig, sen om hon har en pappersbit eller ett gosedjur i munnen,det kvittar lixom... <3

Alla hyss hon gjort, alla tokigheter, alla människor hon charmat in sig hos, även våran hundrädda granne som numera ALLTID hälsar glatt på Jaffa... Som kom in o piggade upp mitt o Pumas liv, Puma blev piggare o gladare, mer busig och ville träna mer med lite "konkurrans"....

Men återigen till besöket då, när veterinären kom tillbaka efter en lång stunds bedömning av röntgenbilderna fick jag veta vad de hittat, jag fick se på bilderna....

Det var inte positivt, MEN chansen finns till ett bra liv ändå med rätt rehab och medicinerna kommer hjälpa henne i början..

Ryggproblem ( Spondylos ) och artros / pålagring på tassen fram löd domen....

Att förstå och ta in all information och inse att just denna dag så behöver hon inte vandra vidare...lättnaden men även arg,ledsen över vilken j-kla skit hon ändå fått såpass ung...

Besviken, arg, varför just hon ?? Som redan haft en akut livmoderinflammation som 1.5 år gammal och tass-skadan...

Blir nog ett rörigt inlägg detta...

Veterinären var iaf hoppfull över Jaffas framtid trots spondylosen och tassen, med rätt rehab och lite mer strikthet gällande vad som är tillåtet o inte tillåtet så kan hon få ett bra liv, om hon svarar bra på rehaben och medicinerna till att börja med...

Vi ska ge det en chans, låta det ta lite tid och känna oss för.

Nu är det en orolig väntan på blodproverna, hoppas inte de visar nått negativt, det kan ändra situationen eventuellt beroende på VAD det är i så fall... Men fortsätt håll tummarna!

Men jag kommer oxå, även om det känns fruktansvärt att ens tänka tanken o inte riktigt går att ta in, dra i nödbromsen om jag ser att hon inte mår bra... Det måste bli ett värdigt hundliv för henne där hon får röra på sig, träna ( kanske inte brukset,lydnaden, men finns ju andra sporter /aktiviteter ) och inte ha ont dagligen...

Men där är vi inte än, nu ska vi låta tiden ge oss en chans och se hur det går, i lugn takt framåt rör vi oss så får vi se.

Vill tacka för alla stöttande o uppmuntrande kommentarer jag fått av er alla, både familj och vänner & fb-vänner, extra tack till Johanna & Anna G som varit ett bra "bollplank" och funnits där o lyssnat när jag behövt det.