Min älskade hoffevän Jaffa fick somna in i fredags, 13.45.
För er som inte sett, så länkar jag här till minnesfilmen jag gjorde om min älskade lilla vän.:
TUNGT och fruktansvärt jobbigt!
Jag tog ledigt från jobbet onsdag,torsdag & fredag natt för att vara hemma med henne så mycket jag bara hann, under den tiden hoppades jag att smärtlindringen skulle börja ge verkan, att det kanske bara dröjde ovanligt länge för henne att få smärtstillandet att funka...
På torsdagen tyckte jag mig se en förändring, hon försökte springa,hoppa o kampa med kopplet när vi gick i skogen ( jag avstyrde dock för hon fick ju inte göra så....) och hoppet tändes... När vi kom hem låg hon helt däckad o pep... Jaffa älskade skogen, att få röra sig fritt och hoppa över stock och sten, troligtvis därför hon var så full av energi trots smärtan, för henne var skogen frihet och smärtan trängdes bort för en liten stund...
Man kan ju bara tänka efter själv, även om man har ont så kanske man gör något som man själv tycker är extremt roligt, och tar smällen i efterhand....
På kvällen gick vi en promenad nere vid Degernäs ( en fin badplats här i området ) med bästa kompisen Ior, och visst var hon glad, hon försökte springa med Ior o ville hemskt gärna busa.
Hon ville i vattnet, jag släppte henne, hon tog väl nått simtag iaf..... hade med mig hennes favoritleksak,den älskade grodan som hon slängde lite med...
Det var en fin kväll.
Hela dagen skämdes hundarna bort med goda tuggben & märgben, de fick älgfärs på maten och massa annat gott......
Jag sov inget under natten, jag hade hennes huvud på min arm och låg och lyssnade på hennes snarkningar, låg och klappade hennes mjuka härliga päls... Kände hur hon stundtals skakade till i kroppen, såg hur det spände i bakbenen...
Vid 07 steg vi upp, jag ville hinna med så många timmar jag bara kunde få med henne...
Vi åkte till campingen, där finns en strandremsa man kan vara på...
Jag kopplade lös henne, lät henne gå o strosa som hon ville, trodde hon skulle simma men hon gick bara lite i vattnet, hon orkade inte simma, jag tog kort på henne och jag såg i efterhand att det syns i ögonen på henne... Smärtan....ont....
Hon mådde inte bra, och det enda alternativet vi hade enligt veterinären var att ändra till nytt smärtstillande
( Kortison ), men det har hon gått på 1 gång tidigare och då kraschade hela hennes mage totalt, och det kunde ta tid att hitta rätt dos för henne... Hur värdigt tyckte jag det var att testa 2-3 veckor när Jaffa uppenbarligen hade ont, och troligtvis inte tålde Kortison ? Det frågade veterinären mig....
Har en hund 1 gång kraschat på Kortison tål de oftast inte det öht....
Vi hade oddsen emot oss helt enkelt... dessutom hade hon, då hon fått vara riktigt stilla under några veckor även ökat i vikt, vilket inte direkt bidrog positivt till hela situatíonen...
Det är inte så lätt att få ner en hund i vikt som knappt orkar röra sig mer än 5-6 minuter åt gången....
Vi mötte nån bekant på campingen precis innan vi skulle åka hem, nån med rottis, vem det var är helt bortraderat ur minnet, jag tror inte jag var speciellt trevlig faktiskt ärligt talat, hade inte räknat med att möta på nån jag kände på den platsen...
Vi åkte till Kumla, satt och hoppades på att GPSen skulle börja krångla, att vi inte skulle hitta dit, att det gick att ändra för några timmar till...
Vi kom fram, jag gick in på receptionen och försökte få fram mitt ärende, rösten svek mig, tårarna började trilla igen, enkla frågor på pappret jag skulle fylla i förstod jag inte, vaddå underskrift?
Hjärnan kopplade inte, allt fokus var på Jaffa...
Vi skulle ta bilen och åka till baksidan av djursjukhuset, så skulle hon i receptionen komma och öppna dörren för oss... efter en liten stund så såg jag en i personalen, blev osäker på om jag var rätt så jag frågade om det var där det speciella rummet var...
Det visade sig vara samma person jag pratat med i receptionen för bara nån minut sen!!
Dessutom tappade jag min gamla Samsung-mobil där nånstans i Kumla, kanske jag lade den på biltaket eller nått, jag minns inte...men den var med till Kumla, sen är den försvunnen och jag har letat igenom hela bilen...
Rummet var faktiskt väldigt fint iordninggjort, ett tänt ljus, en mysig pläd med kudde som Jaffa ganska omgående lade sig ner på... Puma var med i rummet, Jaffa blev alltid mycket lugnare med sin trogna vän bredvid sig och det här var nog första besöket hos en veterinär där Jaffa inte hann bli stressad...
Det var därför jag valde att åka till Kumla, jag ville avsluta fint och undvika hennes stress, i Kumla hade vi aldrig varit och vi slapp gå in den vanliga vägen där andra hundar o ägare sitter, jag visste att Kumla hade en egen ingång till just rummet....
Jag låg på golvet bredvid henne, viskade allt möjligt, klappade henne och tårarna rann...
Jag som hade lovat mig att vara stark,inte visa henne...
men det gick bara inte....
Precis innan sista sprutan tittade hon rakt på mig och den blicken glömmer jag inte...
Hon var avslappnad och lugn, det var ett väldigt fint avslut, Puma låg bredvid henne på andra sidan <3.
Sista sprutan och jag trodde jag skulle gå sönder, nog faktiskt det jobbigaste jag varit med om, tårarna rann hejdlöst, jag kunde inte sluta klappa hennes mjuka päls, kunde inte förstå att detta var slutet...
De fick nästan bära ut mig från Kumla..Hur lämnar man en så trogen o fin vän som man bara fick låna 3.5 år??? Vi som hade hunnit med en hel del, båda bra och roliga saker men även negativa veterinärbesök och oroliga stunder.... Jag trodde vi skulle ha många fina år ihop.
När vi kom hem, det var hemskt att gå in i lägenheten...tomheten...att se 2 matskålar stå framme, 2 koppel,allt sånt..hennes leksaker spridda på golvet... på kvällen kom jag på mig själv med att vänta på att Jaffa skulle börja skälla när det kom nån i portdörren som hon alltid gjorde...
Att bara rasta av Puma och komma hem och inse att det fanns ingen mer hund att rasta ( tog dom oftast 1 o 1 i området, så gick vi tillsammans i skogen istället...).
Det är tomt,tomt,tomt...
Jaffa tog plats, hon märktes medans Puma alltid varit en sån hund som hållt sig i bakgrunden,även innan Jaffa kom in i vårt liv....
Puma mår inte så bra hon heller...hon sörjer sin kompis <3.
Har inte ätit, tackade nej till korv o skinka...
Hon vill inte ut och gå...
Ligger på dynan som Jaffa alltid låg på, en dyna Puma aldrig nånsin legat på...
Hon ligger inte alls i sitt rum längre.
Vill inte vara nära mig, drar sig undan.
Jag tackar för alla stöttande kommentarer och sms, de värmer.
Tackar även för fina kommentarer om minnesfilmen,gjorde den bara 2-3 timmar efter hon somnade in....
Jag orkar dock inte prata i telefon nått ännu...
Det jag försöker trösta mig med, kommer nog ta tid ändå att ta till sig det, men jag fick chansen att säga hej då, jag visste några dygn innan att det var våra sista dagar ihop, så jag fyllde dom med det hon äslkade mest att göra, leta godis, umgås med Ior, vara vid vattnet, goda tuggben...
Och att hon slipper vara smärtfri nu, hon förstod ju inte vad som väntade, det är ju bara jag själv som förstod vilket beslut jag tog..
Vila nu i frid lilla Jaffa. <3.
Älskad, saknad, aldrig glömd.
En sak som jag vet med säkerhet är att det i framtiden ( sen om det är om 1 år eller 5 år,det får tiden utvisa....) kommer knalla in en ny hoffe i mitt liv, jag tycker det är en underbar ras med stor personlighet, vilket Jaffa visade...
Men jag kan nog nästan säga med 90 % säkerhet att den hoffen kommer vara från en norsk uppfödare...
