Puma... Vad hände?

Det har tagit ett tag innan jag kunde skriva detta blogginlägg som blir det sista..... Jaffa fick ett avslutande inlägg och det ska även Puma få.


Vad hände med Puma?

Jag kan inte säga exakt när hon blev sämre, men VISSA dagar 
( inte alla! ) under sommaren i Norge så var hon tröttare, hade problem att hoppa in i bilen och vissa dagar kom vi inte långt ut på promenad - men promenadbiten var inget jag funderade över DÅ, för det regnade en hel del den sommaren och regn var ju något som Puma sedan tidigare inte gillade att vara ute i...

Däremot svårigheterna att hoppa in i bilen VISSA dagar ( andra dagar flög hon in i bilen utan problem alls ), det var nått nytt för mig att se.... Givetvis en stor oro, men sen hörde man sig för lite och en del trodde åldern började göra sin påverkan, hon var ju 9.5 år...

Tröttheten? Dels var det MÅNGA dagar med extrem värme,  så att hon var lite tröttare var inget jag tänkte överdrivet mycket på - Puma har varit en hund som fort blivit slö / trött i värme de andra somrarna oxå,även i yngre dagar - Jaffa hade betydligt mer energi på somrarna!

På slutet märkte jag ett samband med att om hon badade så blev hon stel och hade svårt att hoppa in i bilen - trots att jag torkade henne torr, så hon fick bada lite mindre och det märktes en klar förbättring de dagar då vi inte badade alls.

( Att jag inte redan här gjorde en koppling till ryggproblem grämer mig oerhört!! Borde ha förstått det redan då, i efterhand är det detta som gör mig mest ont och jag önskar att jag hade pratat med nån klok människa då som kanske hade fört fram artros / spondylos på tal där....)

Men vi hade väldigt bra dagar oxå, dagar där vi åkte bil, delade på glass, där Puma fick spåra och göra uppletande, ut på upptäckspromenader och bara ligga i skuggan och mysa.

En sommar med många fina minnen.

När jag sen kom hem till Sverige var vi ute och gick och Puma gick glatt på, sprang före och stundtals såg hon ut som en lycklig unghund så som hon rörde sig...
 
Men så vaknade jag en natt av Puma, jag hörde att nått var fel och tände sänglampan.

Mitt i rummet var Puma, hon försökte ta sig fram till vattenskålen men hon kunde inte stå på bakbenen, och jag såg hennes blick. 
" Jag har ont".

Det var en hemsk syn, jag sprang fram och hämtade vattenskålen. Hon drack, gav mig en puss och lade sig ner igen.

Jag förstod att jag måste ringa veterinären - jag visste redan innan att jag skulle komma hem utan Puma - att det inte var värdigt att låta henne fortsätta leva...

Jag jämförde lite med Jaffa just i den tanken - Jaffa hade hemskt ont, gick på starka smärtstillande och gick otroligt dåligt men hon KUNDE stå på bakbenen - det kunde inte Puma där o då....

Sista natten låg jag klarvaken, låg vid henne, klappade och kelade,talade om hur mycket hon betydde för mig och berättade högt om alla våra äventyr tillsammans. Hon sov lugnt o stilla.

När jag åkte in till veterinären så började vi med en vanlig undersökning - när veterinären tryckte på Pumas rygg skrek hon rakt ut - och jag förstod att alla de små hopp jag ändå haft nu var helt släckta...

Det togs blodprover osv...

Hon fick en dos narkosmedel, men lurade oss alla för nån sömnig schäfer blev det inte......

Hon röntgades ändå, även om hon var vaken och med så gick det bra.

Dröjde inte länge innan jag fick komma in och se röntgenbilderna - han visade mig först en bild på en frisk hunds rygg och sedan Pumas.... fy f-n.. :(

Hela ryggen hennes var full av artros och lite spondylos men framförallt var det artrosen.....

Absolut inte det jag ville höra, och inte 5 månader efter jag tagit bort min yngsta hund pga samma skit fast i omvänd ordning....

Vi fick gå in i ett rum och så kom det in en yngre tjej som frågade om jag visste vad akupunktur var och hur den kunde hjälpa till att behandla en hund?

Men jag hade redan bestämt mig... Jag tog hem Jaffa med svåra ryggsmärtor och i början såg det ut som hon svarade på behandlingen för att sen vända ner igen och bli sämre, och det var bara början, sen väntade rehab,rehab,rehab och lugn träning......

Nu hade jag en hund som inte ens kunde stå ordentligt upp på bakbenen utan stöd - skulle jag ta hem Puma och ge henne smärtstillande och vänta ut om det blev bättre och sen sakta börja med rehab ???

Jag kunde bara inte ta samma beslut igen som jag gjorde med Jaffa - tro att det skulle gå bra och ta hem Puma, full med smärtstillande och hålla henne i viloläge i veckor framöver - det kändes inte värdigt och inte ok! Speciellt inte med tanke på hennes ålder heller - 9.5 år...


Jag kallade på veterinären och sa att jag inte ville proppa i min hund fullt med smärtstillande och låta henne ligga stilla i flera veckor framöver - det är inte så vårat liv ihop har varit och jag tänkte inte avsluta det så heller - veterinären blev lite förvånad över min rättframma åsikt/mening men det syntes också att han tyckte jag valde rätt, även om han inte sa det rakt ut.

Jag o Puma fick en sista timme ihop, jag sms:de till Maria, som var en av delägarna till Pumas kennel och berättade hur det låg till. ville att de skulle vara de första som fick veta, det var tack vare dom jag fick köpa en sån kanongo hund som lärt mig så mycket! Sen sms:de jag en kompis ( Madde ), tror även vi pratade en sväng där och tror jag höll mig rätt samlad just då? konstigt nog.
Tror även jag skickade ett sms till Jaffas uppfödare, lite osäker dock.

Klockan 15.11 den 31 Oktober 2014 somnade Puma in i mitt knä. <3

Hon var lugn hela veterinärbesöket, undrar om hon inte förstod att hon skulle få hjälp att bli kvitt smärtan för hon var smart den där hunden.......

Jag VET att schäfer är en ras som drabbas av mycket artros framförallt, men även spondylos, och ju äldre de är då är det ännu vanligare.... Tyvärr....
  Så med 5 månaders mellanrum tog jag farväl av 2 älskade fyrbenta kamrater....

Vila i frid mina båda små busar. <3 Puma & Jaffa <3

NORGE - BILDER FRÅN RESAN!

Dags för ett inlägg fyllt med bilder från vackra Norge!

Vi startade i MOELV....

Målet var: Följ bilderna o kommentarerna så ser ni vart jag och Puma skulle :)

En resa på ca 43 mil enligt google maps....
6 timmar och 21 minuters bilfärd....

Ja, om man nu kör den rätta vägen vill säga.... men ni känner väl mig?
Jodå, klart jag lyckades köra lite fel, den absolut VÄRSTA väg jag NÅGONSIN kört, och jag har kört MÅNGA,MÅNGA MIL både i Sverige och Norge samt Tyskland....

Den vägen var så FRUKTANSVÄRD så jag var tvungen att stanna till 5 gånger för att kräkas!!!
Det var alltså jag själv som körde men vägen gjorde mig illamående...trodde aldrig det skulle ta slut...
Och jag som kan åka snurriga karuseller utan att må dåligt!!

Det absolut värsta var att vägen jag hamnade på behövde jag köra 2 ggr....

VART? TROLLSTIGEN ( känd väg ), vid GEIRANGER......

Den vägen rekommenderas INTE att köra på NATTEN, vilket var fallet för mig...jag var där uppe och snurrade runt 01..... jag satt och bet mig i tungan, fullt fokuserad, krypkörde mig fram och kallsvettades och mådde illa....

Dags för lite bilder för resten av resan förlöpte bra, utom en mindre skada på bilen efter att det blev lite för trångt att vända bilen.....

Här är vi i SJOA

 

Här är vi i SKJÅK

 

Tyvärr fick vi inte smaka nån elgburger då det inte var öppet. 

Här är vi i närheten av STRYN...det hette nått speciellt med vattnet där, tyvärr glömdes det bort.

 

MELLAN VOLDA OCH STRYN:

 

Sista bilderna från resan och vårt mål med resan.....

Bilderna ger inte ens rättvisa, det var såååå otroligt fint där så det var värt att åka dit enbart för att se byn.... Rekommenderas en resa dit!!

Jag och Puma tog oss en tur för att se oss omkring....

Överallt mötte vi leende människor, de hejade glatt, flera kommentarer om att jag hade en fin Schäfer, man var på bra humör redan och man blev bara ännu gladare ute på gatan!

JÄTTETREVLIGA FOLK!

När vi stannade utanför cafee´t där jag skulle på jobbintervjun så hakade jag som vanligt på de 2 hänglåsen på Pumas grindar i bilen....

Då kom det en glad norsk förbi och sa till mig " Det där behöver du nog inte, inte här iaf.". Vem skulle våga ta en schäfer från bilen? Jättefin är hon. Men fint att du är så rädd om henne.

Ska även sägas att flera vi mötte när vi körde in med bilen till byn HEJADE....

Anedningen? Det bor bara 2 svenskar i byn, så de tyckte nog det var trevligt med en svensk i byn på besök ? :)

Jobbintervjun kändes väldigt bra, sen är jag inte ensam om att ha sökt tjänsten heller, så vi får se vad beslutet blir, men givetvis hoppas jag & VILL jättegärna ha detta jobb!

Det kändes så rätt för mig när hon beskrev arbetsuppgifter o så.

Jag kände direkt när jag kom till byn att " Här skulle jag trivas", har redan innan haft en positiv känsla och den förstärktes bara efter besöket.

SÅ NU ÄR DET BARA ATT HÅLLA TUMMARNA! :)

SISTA BILDERNA ÄR ALLTSÅ FRÅN FOSNAVÅG!

LIGGER I Møre og Romsdal fylke.

Puma duktig!

Onsdag idag!

Gissa vem som vaknade inatt och trodde att man försovit sig, rusade upp,klädde på mig arbetskläder och hann till Frendo innan jag kom ihåg att det är slutjobbat på TAB ? Duktigt va?

Nåja, efter att ha jobbat ständig natt i över 2 år, 6 nätter i veckan så tycker jag det är rätt förståelig miss ändå!

Puma har varit fantastiskt duktig idag!

Hon satt i bilen, en hund passerade, räckte med att jag ställde mig vid bilen så sa hon inte ett ljud, hon satt bara och tittade på hunden!

Detta hände 2 ggr dessutom, tidigare har ju bilen gungat så fort en hund passerat, oavsett om hon varit ensam i bilen eller om jag varit nära / i bilen... 

Sen satt vi ute och pratade med grannarna, då kom en av grannarna som har en liten chiahuahua-blandning ( kaxig som satan den jäkeln haha! ) Puma satt lugnt och bara tittade, reste sig inte,skällde inte, inget utfall, inget... Då passerade de ändå skapligt nära.

Vi har oxå hunnit med en tur till sjön, årets första dopp för Puma!

Något hon gjorde som var riktigt sött och fick tårarna att trilla var när jag började packa lite här på kvällen, alla hundleksaker o prylar ligger i en stor hög på golvet,ska sortera ut så vi bara tar med de hela sakerna....

Iaf, Puma går fram o nosar, plockar upp grodan och lägger den i den öppna resväskan, precis som " Den här matte, den ska med!"

Grodan var ju Jaffas favoritleksak som hon fick av " mormor " i julklapp, den släpade hon extremt mycket på och pipen är kvar.

Älskade vännen med sin groda <3.

Saknar verkligen när hon kom med den och tryckte upp i armen på en, då ville hon att man skulle hitta på nått med henne eller ut på en liten promenix. Så lugn o försiktig o så go'.

Det är tomt i sängen kan jag lova...ingen värmande hoffe bredvid sig som bredde ut sig rejält, man sov j-kligt tryggt då.....

Och Puma har såklart rätt, grodan ska med till Stavanger.

Under kvällen åkte jag och Puma till Berget, ett ställe här i Degerfors där det brukar hållas lite underhållning o sånt, de har ett cafe' oxå och några djur ute i hagarna.

Vi tog oss en promenad, vi mötte nyfikna får, och det ena fåret var ändå fram och ville nog ge Puma en puss, men Puma tyckte fåret var läskigt så hon drog sig undan med ett fjantigt skall o lite ragg.

Getterna var intressanta,de satt hon o tittade på länge.

Sen tog vi en riktig "klättertur" där, går en del uppför hehe, men Puma gillade rundan och framför oss hade vi en Jack Russel med sin matte så passade på att ha lite "draghjälp" :D

( Puma har vägrat promenader, hon kan gå om hon får sällskap men annars är det svårt att lura ut henne, hon är troligen skendräktig för så här kan hon vara efter löp. Så vid dessa perioder brukar vi ofta ta " draghjälp" av en hund framför, det funkar haha. )

Funderingar / reflektioner..Mera Jaffa

Oj vad tomt det är här hemma alltså...

Igår vaknade jag klockan 14 och blev chockad ( vanligtvis går jag upp runt 11-12 efter nattjobbet, brukar vara hemma strax innan 06 )
att vakna så sent, tittade mig omkring och såg bara en Puma som låg på rygg och drog timmerstockar...

Lyssnade efter ljud från köket, då Jaffa gärna "pysslade" med saker o ting när hon vaknade tidigt...sen mindes jag, att det bara är vi nu, jag & Puma....

Jag saknar verkligen min myskompis, så fort man gick och lade sig hade man Jaffa tätt,tätt inpå sig...

Puma har aldrig varit den myshunden så, visst kan hon komma o sitta i soffan och mysa en stund, hon kan ligga nere vid fotändan ibland i sängen men mer än så....nepp...

Puma då? Ja, vi lyckades locka ut henne på långpromenad i söndags kväll, ihop med Colliekompisen Ior, sen på kvällen åt hon för första gången sen Jaffa gick bort....

De där " OM" har man oxå hunnit tänka ett antal gånger...

"OM" jag bara såg att hon var skadad tidigare, då kanske medicinen och rehaben hjälpt henne?

OM jag bara hade varit mer på hos veterinären och inte gett oss när vi för andra gången fick åka hem,då veterinären inte hittade den hältan som jag såg på Jaffa...

( Nu i efterhand förstår jag varför, jag vilade Jaffa 2 dagar innan vet.besöket, då hann hon bli lite bättre, och vips så var hon inte halt längre..) Sen kom man hem, började öka promenaderna, träna och sen hade man en halt hund igen..

Sen att hon for fram som en vilde i skogen underlättade väl inte, många gånger trodde jag att hon hoppat o landat fel, ibland gjorde hon lite felbedömningar över stockar så man hade andan i halsen varje gång hon for runt ungefär, så det var kanske inte så konstigt ändå att man trodde hältan berodde på något hon gjort när hon sprang i skogen....

När vi åkte iväg på lasern och fick såna bra resultat, då trodde jag allt var frid och fröjd, hon rörde sig riktigt bra nån vecka efteråt och vi började köra på igen med långpromenader o uppletande...

Dumt gjort, lasern hjälpte, absolut, men så fort hon fick börja röra på sig igen blev det inflammerat igen och Jaffa blev sämre...

Mycket sämre...

Undrar hur länge spondylosen hos henne fanns där, hon som var så smärttålig gick nog med det ett bra tag, och visade bara upp den diffusa hältan, i övrigt var hon pigg o glad, åt, ville träna osv...

Det symtomet jag funderat mest över är problemet med att kissa, trodde bara hon var extremt svår, och det var många gånger jag gick o svor lite åt det hela...det där problemet kom i perioder...

Nu vet jag att det KAN ( behöver inte vara heller,det finns svårkissade hundar oxå ) vara ett symtom på spondylos, att det gör ont för dom att sätta sig ner....

Och just det problemet, det har funnits där ett bra tag...

Ändå gjorde vi röntgen på rygg inte bara 1 gång, utan totalt 5-6 röntgen av ryggen var vi uppe i tills sista gången då de hitatde spondylosen....

Frågan då är, hur lång tid tar det för spondylosen att visa sig så man kan se det på röntgen?

Jag tror Jaffa haft spondylosen bakom sig bra länge tyvärr utan att den synts utan legat och lurat lite...hältorna har ju kommit i skov, likaså kissproblemet..

Med tanke på att när hon hade akuta livmodersinflammationen så visade hon bara 2 symtom, det första var att hon orkade inte träna mer än nån minut, det andra var när vi åkte till sjön och skulle bada.. Jaffa satt på stranden!!

När hon gjorde det förstod jag att nått var åt helskotta fel, den där vilden i vattnet sitter inte bara på stranden och njuter...

Hade vi kommit in bara några timmar efteråt...ja, då hade inte Jaffa varit med oss längre, så akut var det...så den gången hade vi tur...

Jag är glad för att jag fick låna henne ett tag till.

Det känns hårt att erkänna, men även om Jaffa svarat på medicinen och vilan så tror jag inte hon skulle mått så bra då heller, då det krävs lång rehab och du måste begränsa hunden i rörelse...

Ni som träffade Jaffa och såg henne " in action" vet hur hon for fram i skogen och fick sina busryck, hur glad o lycklig hon såg ut att vara när hon fram över stock o sten, hur mycket hon älskade söket och hitta figgarna och hångla upp dom...
Det var en hund med fart i...

Sen har ju tanken kommit på dragkamperna...det var svårt att få henne kampa en längre stund som jag sett så många andra hundar göra., och som de instruktörerna vi fick hjälp av ville att vi skulle träna mer på., nu förstår jag nog varför hon inte ville alla gånger..att kampa med spondylos gör nog fruktansvärt ont!

Så jag tror att Jaffa inte skulle mått bra av rehab-perioden heller, hon skulle nog blivit väldigt frustrerad över att inte få röra sig lös som hon ville, och hållas stilla...
Dessutom fick hon panik av vattentrasken som vi i så fall skulle börjat rehab-träningen med....

Om vi var i skogen och skulle ta paus så fick jag koppla lös Jaffa, för hon ville inte vara stilla, hon höll sig i närheten men gick o strosade o luktade runt...

Nu i efterhand tror jag det kanske beror på att så länge hon höll igång kände hon inte av nått, vilade hon - då kom smärtan...

Hoppas nu min lilla Jaffa mår bra, där på andra sidan,
utan smärta och kan hålla igång hur mycket du vill....
Göra massa bus,leka och stoja...

Sista dygnen ihop + avslutningen...

Min älskade hoffevän Jaffa fick somna in i fredags, 13.45.

För er som inte sett, så länkar jag här till minnesfilmen jag gjorde om min älskade lilla vän.:

https://www.youtube.com/watch?v=DMzY1avOmjg&feature=youtu.be

TUNGT och fruktansvärt jobbigt!

Jag tog ledigt från jobbet onsdag,torsdag & fredag natt för att vara hemma med henne så mycket jag bara hann, under den tiden hoppades jag att smärtlindringen skulle börja ge verkan, att det kanske bara dröjde ovanligt länge för henne att få smärtstillandet att funka...

På torsdagen tyckte jag mig se en förändring, hon försökte springa,hoppa o kampa med kopplet när vi gick i skogen ( jag avstyrde dock för hon fick ju inte göra så....) och hoppet tändes... När vi kom hem låg hon helt däckad o pep... Jaffa älskade skogen, att få röra sig fritt och hoppa över stock och sten, troligtvis därför hon var så full av energi trots smärtan, för henne var skogen frihet och smärtan trängdes bort för en liten stund...

Man kan ju bara tänka efter själv, även om man har ont så kanske man gör något som man själv tycker är extremt roligt, och tar smällen i efterhand....

På kvällen gick vi en promenad nere vid Degernäs ( en fin badplats här i området ) med bästa kompisen Ior, och visst var hon glad, hon försökte springa med Ior o ville hemskt gärna busa.

Hon ville i vattnet, jag släppte henne, hon tog väl nått simtag iaf..... hade med mig hennes favoritleksak,den älskade grodan som hon slängde lite med...

Det var en fin kväll.

Hela dagen skämdes hundarna bort med goda tuggben & märgben, de fick älgfärs på maten och massa annat gott......

Jag sov inget under natten, jag hade hennes huvud på min arm och låg och lyssnade på hennes snarkningar, låg och klappade hennes mjuka härliga päls... Kände hur hon stundtals skakade till i kroppen, såg hur det spände i bakbenen...

Vid 07 steg vi upp, jag ville hinna med så många timmar jag bara kunde få med henne...

Vi åkte till campingen, där finns en strandremsa man kan vara på...

Jag kopplade lös henne, lät henne gå o strosa som hon ville, trodde hon skulle simma men hon gick bara lite i vattnet, hon orkade inte simma, jag tog kort på henne och jag såg i efterhand att det syns i ögonen på henne... Smärtan....ont....

Hon mådde inte bra, och det enda alternativet vi hade enligt veterinären var att ändra till nytt smärtstillande 

( Kortison ), men det har hon gått på 1 gång tidigare och då kraschade hela hennes mage totalt, och det kunde ta tid att hitta rätt dos för henne... Hur värdigt tyckte jag det var att testa 2-3 veckor när Jaffa uppenbarligen hade ont, och troligtvis inte tålde Kortison ? Det frågade veterinären mig....

Har en hund 1 gång kraschat på Kortison tål de oftast inte det öht....

Vi hade oddsen emot oss helt enkelt... dessutom hade hon, då hon fått vara riktigt stilla under några veckor även ökat i vikt, vilket inte direkt bidrog positivt till hela situatíonen...

Det är inte så lätt att få ner en hund i vikt som knappt orkar röra sig mer än 5-6 minuter åt gången....

Vi mötte nån bekant på campingen precis innan vi skulle åka hem, nån med rottis, vem det var är helt bortraderat ur minnet, jag tror inte jag var speciellt trevlig faktiskt ärligt talat, hade inte räknat med att möta på nån jag kände på den platsen...

Vi åkte till Kumla, satt och hoppades på att GPSen skulle börja krångla, att vi inte skulle hitta dit, att det gick att ändra för några timmar till...

Vi kom fram, jag gick in på receptionen och försökte få fram mitt ärende, rösten svek mig, tårarna började trilla igen, enkla frågor på pappret jag skulle fylla i förstod jag inte, vaddå underskrift?

Hjärnan kopplade inte, allt fokus var på Jaffa...

Vi skulle ta bilen och åka till baksidan av djursjukhuset, så skulle hon i receptionen komma och öppna dörren för oss... efter en liten stund så såg jag en i personalen, blev osäker på om jag var rätt så jag frågade om det var där det speciella rummet var...

Det visade sig vara samma person jag pratat med i receptionen för bara nån minut sen!!

Dessutom tappade jag min gamla Samsung-mobil där nånstans i Kumla, kanske jag lade den på biltaket eller nått, jag minns inte...men den var med till Kumla, sen är den försvunnen och jag har letat igenom hela bilen...

Rummet var faktiskt väldigt fint iordninggjort, ett tänt ljus, en mysig pläd med kudde som Jaffa  ganska omgående lade sig ner på... Puma var med i rummet, Jaffa blev alltid mycket lugnare med sin trogna vän bredvid sig och det här var nog första besöket hos en veterinär där Jaffa inte hann bli stressad...

Det var därför jag valde att åka till Kumla, jag ville avsluta fint och undvika hennes stress, i Kumla hade vi aldrig varit och vi slapp gå in den vanliga vägen där andra hundar o ägare sitter, jag visste att Kumla hade en egen ingång till just rummet....

Jag låg på golvet bredvid henne, viskade allt möjligt, klappade henne och tårarna rann...

Jag som hade lovat mig att vara stark,inte visa henne...

men det gick bara inte....

Precis innan sista sprutan tittade hon rakt på mig och den blicken glömmer jag inte...

Hon var avslappnad och lugn, det var ett väldigt fint avslut, Puma låg bredvid henne på andra sidan <3.

Sista sprutan och jag trodde jag skulle gå sönder, nog faktiskt det jobbigaste jag varit med om, tårarna rann hejdlöst, jag kunde inte sluta klappa hennes mjuka päls, kunde inte förstå att detta var slutet...

De fick nästan bära ut mig från Kumla..Hur lämnar man en så trogen o fin vän som man bara fick låna 3.5 år??? Vi som hade hunnit med en hel del, båda bra och roliga saker men även negativa veterinärbesök och oroliga stunder.... Jag trodde vi skulle ha många fina år ihop.

När vi kom hem, det var hemskt att gå in i lägenheten...tomheten...att se 2 matskålar stå framme, 2 koppel,allt sånt..hennes leksaker spridda på golvet... på kvällen kom jag på mig själv med att vänta på att Jaffa skulle börja skälla när det kom nån i portdörren som hon alltid gjorde...

Att bara rasta av Puma och komma hem och inse att det fanns ingen mer hund att rasta ( tog dom oftast 1 o 1 i området, så gick vi tillsammans i skogen istället...).

Det är tomt,tomt,tomt...

Jaffa tog plats, hon märktes medans Puma alltid varit en sån hund som hållt sig i bakgrunden,även innan Jaffa kom in i vårt liv....

Puma mår inte så bra hon heller...hon sörjer sin kompis <3.

Har inte ätit, tackade nej till korv o skinka...

Hon vill inte ut och gå...

Ligger på dynan som Jaffa alltid låg på, en dyna Puma aldrig nånsin legat på...

Hon ligger inte alls i sitt rum längre.

Vill inte vara nära mig, drar sig undan.

Jag tackar för alla stöttande kommentarer och sms, de värmer.

Tackar även för fina kommentarer om minnesfilmen,gjorde den bara 2-3 timmar efter hon somnade in....

Jag orkar dock inte prata i telefon nått ännu...

Det jag försöker trösta mig med, kommer nog ta tid ändå att ta till sig det, men jag fick chansen att säga hej då, jag visste några dygn innan att det var våra sista dagar ihop, så jag fyllde dom med det hon äslkade mest att göra, leta godis, umgås med Ior, vara vid vattnet, goda tuggben...

Och att hon slipper vara smärtfri nu, hon förstod ju inte vad som väntade, det är ju bara jag själv som förstod vilket beslut jag tog..

Vila nu i frid lilla Jaffa. <3.

Älskad, saknad, aldrig glömd.

En sak som jag vet med säkerhet är att det i framtiden ( sen om det är om 1 år eller 5 år,det får tiden utvisa....) kommer knalla in en ny hoffe i mitt liv, jag tycker det är en underbar ras med stor personlighet, vilket Jaffa visade...

Men jag kan nog nästan säga med 90 % säkerhet att den hoffen kommer vara från en norsk uppfödare...

Valborg + funderingar...

Vaknade av en " Jaffa-show" imorse, hon for fram med en leksak, slängde den i luften och försökte få igång Puma...

Kände mig sådär lagom kul att gå in o avbryta den begynnande leken....tråkiga matte lixom...

Sen vi fick veta vad som är fel på Jaffa så har det varit tunga,tuffa dagar och en hel del tårar,funderingar och tankar...

Vi väntar in blodprovet oxå, magkänslan säger att vi kommer få veta att något är ytterligare fel, typ borrelia eller nått...

Är det Addison, så har vi ett stort problem...
Har googlat mig fram och Addison-hundar får inte gå på NSAID-tabletter ( typ Rimadyl o liknande smärtstillande, det finns lindrigare som går att kombinera med kortisonmedicinen, men då pratar vi mer om Alvedon/Ipren-styrka och det gör mig tveksam...)

Jag KAN ha fel, vilket jag hoppas, men det där "gnagandet" i bakhuvudet ligger där ändå...

Just nu känns det mest vilset,förvirrat, jobbigt, tungt...
Att veta att MINST 5 veckor till med koppelvila och max 60 minuters promenix utspritt under dagen och enklare hjärngympa, är det så himla värdigt för en aktiv hund?

Samtidigt som jag vet att efter dessa 5 veckor så får vi utöka och börja rehab-träna, 5 veckor är inte så mkt, men det är ju inte de första 5 veckorna hon tvingats till vila......

Ett hittills jobbigt år där inget har funkat, bakslag hela tiden, inte bara med Jaffa nu utan krånglande löner o utbetalningar, lägenhetsstrul, bilstrul, jobbiga arbetspass och lite mer....

Något som upptagit mina tankar på sistone är:

" Hur vet jag att hon inte går o har ont hela tiden?"

Just den tanken gnager enormt, gör jag verkligen rätt som fortsätter, kommer hon bli bättre efter medicinering och långtids-vila?

( Hon får smärtstillande just nu, och jämför man hennes humör med från förra veckan så är det absolut bättre, gladare o uppe mer med mig o Puma än sover hela tiden....) Hon har oxå orkat leta godis, små korta träningspass inne med lugna saker,typ stoppa i nyckel i hinken, vilket hon inte orkade med förut......

" Kommer hon gå bättre om några veckor?"

Just nu ser jag verkligen hur DÅLIGT hon rör sig, jag ser hur hon sätter i framtassen på ett annorlunda sätt o bakbenen som vinglar till då och då, MEN hon försöker ändå springa, hoppa o busa vid tillfälle ( hon får ju INTE, men försöka kan man enligt Jaffa )

Hon ligger knappt inte i tv-soffan längre, hon vill ogärna gå upp där, jag lyfter in och ur henne i bilen.

Jag läser för fullt om olika hundar med samma diagnoser som Jaffa och försöker få en uppfattning om hur lång rehab-tid vi har framför oss, om hur lång tid det kan dröja innan hon får röra mer på sig, hur mycket hon kommer orka i framtiden?

Någon mer tävling i lydnad eller bruks kan vi glömma.

Kan vi köra sök nått mer öht ? Hon som ÄLSKAR söket....

Hon är 3.5 år och hela hennes liv har varit fullt med avbrott hela tiden pga " konstiga hältor", jag har åkt in och veterinären har inget sett, trots röntgen, skickat hem oss med smärtstillande o koppelvila...

Hur länge har hon haft spondylosen och artrosen egentligen??

Vi fick börja rehab-träna tidigt pga tass-skadan, men det gav oxå resultat vilket var osäkert från början...

Efter 1-2 veckor har det varit fullt ös igen för henne och det dröjde några månader tills nästa hälta kom...

Hon har haft akut livmodersinflammation, när hon bara var 1.5 år, så unga tikar är ovanligt att de drabbas av detta..

Jag älskar Jaffa, hon är en supergo hund som charmar många, och jag kan inte tänka tanken att hon inte ska traska bredvid min sida i många år till, hon har satt ett stort avtryck i mitt hjärta <3.

Jag vill INTE tänka tanken ens på att låta henne vandra vidare, samtidigt som jag mår dåligt över att inte riktigt veta om hon har riktigt ont, det känns ont i hjärtat.

Gör jag fel som fortsätter ett tag till och ser om hon svarar på rehaben och medicineringen?

Som sagt, MYCKET piggare än förra veckan, men går dåligt...

Hur tusan vet man???

Hur ska jag tänka??

Ta en dag i taget och utvärdera?

Mycket tankar o känslor som sagt....

Veterinärbesöket på Re Dog i Västerås.

Det var en lång väntan på fredagen....

Jag tyckte hon blev sämre under veckan och den där magkänslan om att det inte skulle vara positiva nyheter hos veterinären ville inte ge sig, den förvärrades bara... :(

Så när hon fick biverkningen av Rimadylen,då jag ville kasta mig in i bilen och åka iväg på en gång, det var jobbigt att se henne då.

Att ligga inne i en varm lägenhet, med duntäcke över sig och ändå skaka och frysa, man ville byta plats med henne, ta över smärtan, frusenheten...

När jag åkte till Re Dog var jag inställd på att hon skulle få somna in........., den fruktansvärda magkänslan hade jag, jag mådde fruktansvärt hela bilresan dit och ännu sämre på plats.
Tårarna trillade under bilresans gång...Magont, huvudvärk....

Jag skakade o kände att det blev väldigt huller om buller den informationen jag ville få fram om Jaffas tillstånd till veterinären, vilka symptom jag sett o hur hon var i vardagen....

Vi fick gå ut och springa o gå fram o tillbaka, här var jag orolig över att de inte skulle se det som jag o Johanna + några grannar sett, att hon rör sig dåligt, att hon kan snubbla till ibland...

Men de såg det, det syntes tydligt.

De fortsatte gå igenom henne, klämde,böjde osv, Jaffa var jätteduktig trots lite stress så var hon inte hyper som hon kan bli hos veterinären...

Hon reagerade några gånger, det beslutades om att vi skulle ta blodprov först innan röntgen.

Vi fick ta och raka båda tassarna och ta blod från vardera tass, hon har svårt att lämna blod ifrån sig, hänt flertalet ggr att de fått sticka henne i nacken o då har de fått klämma ut blodet i princip...

Sen var det dags för röntgen, ryggen röntgades och även ena framtassen, där den gamla skadan finns.

Blev en lång stunds väntan efteråt...jag satt och stålsatte mig..beredd på att försöka ta in vad veterinären hade sett och vad hon skulle säga....jag trodde ändå fram till 16.30 att min älskade lilla Jaffa skulle få vandra vidare, att hon var för dålig, att inget skulle gå att göra åt, att det inte vore värdigt att låta henne leva vidare...

Den ångesten, skräcken,rädslan går inte förklara...

Hon är ju världens goaste hoffe, kommer o myser, trycker upp leksaker i ansiktet på mig och besökare tills man säger " Vad fin den är", då blir hon jättemallig, sen om hon har en pappersbit eller ett gosedjur i munnen,det kvittar lixom... <3

Alla hyss hon gjort, alla tokigheter, alla människor hon charmat in sig hos, även våran hundrädda granne som numera ALLTID hälsar glatt på Jaffa... Som kom in o piggade upp mitt o Pumas liv, Puma blev piggare o gladare, mer busig och ville träna mer med lite "konkurrans"....

Men återigen till besöket då, när veterinären kom tillbaka efter en lång stunds bedömning av röntgenbilderna fick jag veta vad de hittat, jag fick se på bilderna....

Det var inte positivt, MEN chansen finns till ett bra liv ändå med rätt rehab och medicinerna kommer hjälpa henne i början..

Ryggproblem ( Spondylos ) och artros / pålagring på tassen fram löd domen....

Att förstå och ta in all information och inse att just denna dag så behöver hon inte vandra vidare...lättnaden men även arg,ledsen över vilken j-kla skit hon ändå fått såpass ung...

Besviken, arg, varför just hon ?? Som redan haft en akut livmoderinflammation som 1.5 år gammal och tass-skadan...

Blir nog ett rörigt inlägg detta...

Veterinären var iaf hoppfull över Jaffas framtid trots spondylosen och tassen, med rätt rehab och lite mer strikthet gällande vad som är tillåtet o inte tillåtet så kan hon få ett bra liv, om hon svarar bra på rehaben och medicinerna till att börja med...

Vi ska ge det en chans, låta det ta lite tid och känna oss för.

Nu är det en orolig väntan på blodproverna, hoppas inte de visar nått negativt, det kan ändra situationen eventuellt beroende på VAD det är i så fall... Men fortsätt håll tummarna!

Men jag kommer oxå, även om det känns fruktansvärt att ens tänka tanken o inte riktigt går att ta in, dra i nödbromsen om jag ser att hon inte mår bra... Det måste bli ett värdigt hundliv för henne där hon får röra på sig, träna ( kanske inte brukset,lydnaden, men finns ju andra sporter /aktiviteter ) och inte ha ont dagligen...

Men där är vi inte än, nu ska vi låta tiden ge oss en chans och se hur det går, i lugn takt framåt rör vi oss så får vi se.

Vill tacka för alla stöttande o uppmuntrande kommentarer jag fått av er alla, både familj och vänner & fb-vänner, extra tack till Johanna & Anna G som varit ett bra "bollplank" och funnits där o lyssnat när jag behövt det.